Igår fick jag mitt första sammanbrott. Fick panik på picknicken då alla skulle ta kort och dra i mig i flera minuter. Jag är ingen prydnad som kan släpas runt lite var som och jag är absolut inte en människa som saknar känslor! Studenterna var så glada för att se en västerlänning som dessutom ville följa med dem på en picknick i den fina ”Tea garden” att de helt enkelt inte kunde låta mig vara ifred om ens i någon minut.

När vi startade den långa bussresan härifrån fick jag reda på att 75 personer skulle in i bussen som bara hade säten för 34 personer. Panik! Igen. Här är säkerheten i trafiken inte lika hög som i Sverige. Likaså gäller husen/lägenheterna. Galler finns på vartenda fönster och balkong för att hindra inbrottsförsök och klockan 22.30 stängs även dörren/grinden med hänglås. Ett hushåll har nyckeln till denna grind. Börjar det brinna i den lägenheten är det ganska så kört om man inte överlever ett fall på omkring 17 meter.

För att återkomma till bussresan och picknicken, just det, 75 personer i en buss för 34 personer. Ganska så bisarrt för oss svenskar. Bussresan kändes extra instängd och jag började undra om Tea Garden verkligen var värd dagstrippen. Så småningom kom vi fram och alla började som sagt ”klänga” på mig för att ta en massa kort. Detta var för andra gången under resan och jag bröt ihop och sa till dem att jag inte ville vara med på kort längre och gick därifrån för att sätta mig i lugn och ro för en gångs skull. Fastän flera kom fram och frågade hur det var med mig orkade jag inte säga ett ord mer än ”leave me alone for a while, please”. Då fattade de vinken och jag blev lämnad ensam med mina rinnande ögon och sökte tröst i att ringa David som tyvärr inte svarade. Som jag saknade dig då och önskade att du varit där hos mig!

Efter ett tag kändes det bättre och mitt sammanbrott var över. Jag hade roligt hela dagen efter det och t.o.m. bussresan tillbaka njöt jag av hur bra dagen trots allt hade blivit till slut. Vi hade lotteri och jag köpte en lott och fick en lott. Och vet du vad mamma!? Jag vann på båda två och de andra studenterna tyckte jag hade en sådan sabla tur, för så många priser var det inte som delades ut! Haha. Lärde känna en go tjej, Sumi, som jag skrattade en hel del med. Det var dans och sång hela bussresan hem och självklart så stannade vi för en kopp te allihop. Jag fick skriva ihop lite texter och autografer till en del tjejer i gänget och de blev glatt överraskade när jag skrev mitt namn i bangla.


På picknick mitt ute i Tea Garden! Riktigt trevligt!

Här betraktas jag som en kändis och ibland önskar jag att det inte hade varit så. Det är första men säkerligen inte det sista sammanbrottet jag kommer att ha under min tid här. Jag vet att de bara vill väl och att de inte menar något ont, men det känns som att allt jag vill är att vara själv ibland. När inte ens det går är det självklart att jag mår lite dåligt. I alla fall eftersom jag är van vid att kunna vara för mig själv hemma i Sverige. Men, som jag sa till dem, i mitt lilla tal (man får alltid hålla en massa tal här btw) så måste jag bara försöka vänja mig vid hur det är här och då kommer det givetvis efter ett tag att bli bättre. Det tar bara tid att vänja sig då det är en enormt stor kulturkrock!